Jag får ständigt bemöta att MP la ner kärnkraften genom höjd effektskatt. Det är en felaktig bild av varför reaktorer las ner som fått oerhört fäste. Sanningen är att det var många faktorer som spelade in. Den sista höjningen av effektskatten var inte alls avgöra för besluten att stänga kkverk. Det var framförallt den volatila globala mkn som pressade fram stängningarna. Elpriset var i en stadig trend nedåt. Verken var gamla o behövde kostsamma renoveringar. Lägg på krav om nya säkerhetsåtgärder för miljarder. Det gick inte att få fram tillräcklig vinst under återstoden av verkens livslängd. Det gav högre avkastning att lägga ner verken o investera pengarna i något annat.
Det är klart att Miljöpartiet vill lägga ner kärnkraftverk. Faran med haverier samt förvaring av avfallet i 100.000 år (Mänsklig civilisation har funnits i 10.000 år. Människan i 300.000.) räcker som skäl. Men Miljlpartiet vill inte lägga ner några kärnkraftverk så länge inte annan fossilfri produktion finns att tillgå. När kkverk läggs ned låter Miljöpartiet mkn avgöra genom att låta alla elslag konkurrera på en fri mkn. Undantaget är nya kraftslag som självfallet ska subventioneras i början. Självfallet.
Vad Miljöpartiet däremot gjorde var att förespråka att även kärnkraften skulle bära sina egna kostnader för avfall o olyckor. Jag förstår inte vad som är så kontroversiellt med det. Vad Miljöpartiet gjorde var att låta mkn ta över. Miljöpartiet visste att den volatila mkn skulle konkurrera ut olönsam kärnkraft. Samt andra kraftslag som är olönsamma.
”Vi hade landat i att politiken inte skulle gå in och detaljstyra, som när Barsebäck lades ner. Istället skulle vi jobba med de ekonomiska incitamenten så att de blev mer styrande. Det här sättet att tänka kring marknadens roll var ju redan etablerat genom den borgerliga energiuppgörelsen”, säger Åsa Romson. ”MP ville lägga ett större ekonomiskt ansvar på kärnkraftsbolagen, både för avfallet och vid olyckor. Enligt miljöpartisterna handlade det om att avskaffa dolda subventioner.”
Energiöverenskommelsen 2009 mellan M, KD, FP och C innebar att politiken INTE skulle besluta om kärnkraftens framtid, det skulle marknaden sköta genom strikt kommersiella bedömningar. Överenskommelsen innebar oxå att kk inte längre skulle få några statliga subventioner och dessutom fick kärnkraften ett utökat skadeståndsansvar vid stora olyckor. Dvs M, KD, FP o C är snudd på identiska med MP. 2016s energiöverenskommelse med S, MP, C, L, KD o M är helt i linje med 2009 års. Det gav mkn långsiktighet. Men ändå vrålar M, KD o L nu att det bara var MP o S. Alliansregeringen förde själva samma politik när de var vid makten. Samma sak som bestämdes fortsättas med 2016.
DN har idag 220107 en väldigt intressant artikel. Den ligger öppen så delar den i sin helhet. Det mest häpnadsväckande citatet i reportaget kommer från förre Centerledaren Maud Olofsson:
”Jag hade aldrig trott att en borgerlig regering skulle börja med planekonomisk energipolitik. Det är så socialistiskt att man inte förstår. Det är inte politiken som ska bestämma vilka kraftslag vi ska ha.”
https://www.dn.se/sverige/sa-skapade-politik-och-marknad-en-perfekt-storm-som-stangde-reaktorerna/ Reportagets text. Reportaget är skrivet av Hans Olsson o Hans Rosén
Så skapade politik och marknad en perfekt storm som stängde reaktorerna
Beskyllningarna haglade i valrörelsen: Vems fel var det att svenska reaktorer har stängts? Verkligheten bakom slagorden är att alla partier utom SD och V har varit djupt delaktiga i att skapa den situation som har gett mindre kärnkraft och högre elpriser. – Det blev en perfekt storm, säger teknikhistorikern Per Högselius.
Valet 2022 har redan döpts till Energivalet av statsvetarna. Inte minst blev det en kamp om historieskrivningen: Vem var skyldig till den prekära situation som Sverige hamnat i, med skenande elpriser som riskerade att knäcka både hushåll och företag?
Magdapriser, sade Moderaterna. Putinpriser, sade Socialdemokraterna. I centrum för debatten stod kärnkraften. Varför hade svenska reaktorer stängts i förtid, med minskad elproduktion som följd?
Högersidan identifierade det här som en potentiell vinnarfråga i en tid av elkris. Dessutom var kärnkraftsvurmen ett kitt i den spretiga koalition som gick för maktskifte.
Argumenten for snart iväg och de fanns två versioner. Enligt högersidan hade rödgröna regeringar genom politisk klåfingrighet och inkompetens raserat ett närmast fulländat elsystem. Enligt den andra hade politiken spelat en mer eller mindre försumbar roll. Socialdemokrater och centerpartister pekade på marknadskrafterna och tvådde sina händer.
I själva verket har det varit många kockar om den soppa som blev 2022 års elkris. Olika regeringar och partier på bägge sidor av blockgränsen har under många år brottats med en grundläggande fråga: Vad ska politiken göra, och vad ska lämnas över till marknaden?
Det här var en het potatis redan när alliansregeringen tillträdde 2006. Tidigare borgerliga regeringar hade spruckit på kärnkraftsfrågan. Både Fredrik Reinfeldt (M) och Maud Olofsson (C) förstod att de måste lösa ut den. När alliansregeringen tillträdde på hösten 2006 var det mindre än fyra år kvar tills kärnkraften egentligen skulle ha varit helt avvecklad i Sverige. Efter folkomröstningen 1980 beslutade riksdagen att den sista reaktorn borde stängas senast 2010. Men 1997 slopade S-regeringen ett slutdatum för avvecklingen och någon ny bortre gräns sattes aldrig.
Det var så kärnkraftsfrågan såg ut för den nytillträdde statsministern Fredrik Reinfeldt (M). Visserligen hade en andra reaktor i Barsebäck nyss stängt men i övriga kärnkraftverk rullade produktionen på.
Elleverantörerna gjorde goda vinster och den avgående S-regeringen hade nyligen höjt den så kallade effektskatten på kärnkraft för att ta tillbaka en del av överskotten till statskassan. Det var inget som alliansregeringen motsatte sig, tvärtom. Finansminister Anders Borg (M) följde den tidigare regeringens exempel och höjde effektskatten ytterligare. Men den stora omläggningen av energipolitiken återstod. 2009 träffade de fyra borgerliga partierna en överenskommelse där både Centerpartiet och Kristdemokraterna övergav sitt tidigare kärnkraftsmotstånd och istället gick med på att det under vissa omständigheter skulle vara tillåtet att bygga nya reaktorer.
”Jag trodde att jag skulle få avgå på grund av den där energiöverenskommelsen. När jag kom till våra kommundagar i Visby så hälsade inte ens folk på mig. De var rasande,” minns dåvarande C-ledaren och näringsministern Maud Olofsson.
Kärnkraften skulle inte längre få några statliga subventioner och kärnkraftsägarna fick ett utökat skadeståndsansvar vid stora olyckor. M, KD, FP och C var överens om att det inte längre skulle vara politiken som beslutade om kärnkraftens framtid, det skulle marknaden sköta genom strikt kommersiella bedömningar.
Samtidigt beslutade regeringen om en utbyggnad av förnybar energi för att minska sårbarheten i energisystemet. Verktyget var de så kallade elcertifikaten som i praktiken innebar subventioner till vindkraften.
Det var en historisk uppgörelse. Men mindre än ett år efter att den godkänts av riksdagen ritades spelplanen om av händelser på andra sidan jordklotet.
Klockan 14.46 den 11 mars 2011 inträffade en jordbävning på havsbottnen öster om Japan. Skalvet gav upphov till en tsunamivåg som dränkte kärnkraftsverket i Fukushima. Radioaktivt cesium motsvarande 168 Hiroshimabomber spreds i atmosfären.
I Sverige som i många andra länder ledde olyckan till omfattande skärpningar av säkerhetskraven. Kärnkraftsbolagen stod inför mångmiljardinvesteringar. Dessutom led en del reaktorer, som närmade sig slutet av sin livslängd, av andra brister som krävde kostsamma åtgärder.
Samtidigt tog utbyggnaden av vindkraften fart på allvar, med understöd av systemet med elcertifikat som hade förstärkts av alliansregeringen. Den tekniska utvecklingen gjorde också vindturbinerna mer kostnadseffektiva.
Elpriset pressades ner till rekordlåga nivåer. Investerarnas kalkyler talade tydligt till vindkraftens fördel. Billig el, ett överskott som kunde exporteras, en kraftig expansion för det förnybara. Läget kunde te sig ljust när alliansregeringens andra mandatperiod gick mot sitt slut. Men under ytan lurade problemen, som flaskhalsarna i nätet mellan elområdena som hade införts 2011.
Och några investeringar i ny kärnkraft syntes inte till. Tvärtom. I januari 2014 aviserade ägarbolaget OKG att den äldsta reaktorn i Oskarshamn skulle ställas av. Kärnkraften hade hamnat i motvind. Den skulle snart tillta.
När Miljöpartiet grundades 1981 var motståndet mot kärnkraften en av drivkrafterna. För miljöpartisterna handlade det om mycket mer än kilowattimmar och effektbalanser. Det var en djupt ideologisk fråga om ansvar inför naturen och kommande generationer.
Det skulle dröja 33 år men i september 2014 fick MP direkt inflytande över frågan när partiet tog över regeringsmakten tillsammans med Socialdemokraterna. Statsminister Stefan Löfven själv var kärnkraftsvän sedan sin tid som bas för industrifacket Metall, men i hans parti fanns skilda uppfattningar. I den nya regeringen var kompromisser med de gröna statsråden ofrånkomliga.
I valrörelsen hade MP inte hymlat med att man ville se stängningar av reaktorer under den kommande mandatperioden. Men enligt Åsa Romson, som blev klimat- och miljöminister, hade MP accepterat idén om att de yttersta besluten skulle fattas av marknadens aktörer.
”Vi hade landat i att politiken inte skulle gå in och detaljstyra, som när Barsebäck lades ner. Istället skulle vi jobba med de ekonomiska incitamenten så att de blev mer styrande. Det här sättet att tänka kring marknadens roll var ju redan etablerat genom den borgerliga energiuppgörelsen”, säger Åsa Romson, i dag forskare på Svenska miljöinstitutet IVL.
MP ville lägga ett större ekonomiskt ansvar på kärnkraftsbolagen, både för avfallet och vid olyckor. Enligt miljöpartisterna handlade det om att avskaffa dolda subventioner. För kärnkraftsbolagen blev det ytterligare en minuspost i finanserna.
Dessutom lade den rödgröna regeringen på ännu en höjning av effektskatten. Då kom beskedet från Vattenfall: Reaktorerna 1 och 2 i Ringhals skulle läggas ner några år i förtid.
”Det var ingen påtryckning från den politiska sidan. Det var ett rent kommersiellt beslut”, sade dåvarande styrelseordförande Lars G Nordström i en intervju med SvD förra året.
Moderaten Mikael Odenberg var vid den här tiden generaldirektör för Svenska kraftnät, och hade tidigare varit sitt partis energipolitiska talesperson. Hans bestämda uppfattning är att effektskatten spelade stor roll men att flera partier delar ansvaret.
”Den sista höjningen gjordes av Magdalena Andersson men den största gjordes av Anders Borg. Partierna var lika goda kålsupare, de byggde upp skatten till orimliga höjder. Att bara säga att det var onda socialister och miljöpartister, det är helt enkelt inte sant”, säger Mikael Odenberg.
Per Högselius, professor i teknikhistoria vid KTH, beskriver omständigheterna kring nedläggningsbesluten som ”en perfekt storm” där många faktorer sammanföll. – Det finns en politisk komponent i det men historien är mycket mer komplex än så. Jag skulle säga att det är andra faktorer som överväger. Per Högselius pekar på de låga elpriserna som gjorde kärnkraften olönsam och dyra säkerhetskrav efter Fukushima. Men eftersom marginalerna redan var små så blev varje skattehöjning kännbar.
”Men den sista höjningen var inte många procent och hade i praktiken ingen stor betydelse. Man hade nog gett upp under den här perfekta stormen även om det inte var en kärnkraftsskeptisk regering. Det fanns ingen ekonomi i att bygga nya kärnkraftverk och det var det intrycket som rådde”, säger Per Högselius.
När nedläggningsbeskedet kom från Vattenfall hade Stefan Löfven redan dragit slutsatsen att det krävdes ett bredare politiskt grepp. Statsrådet Ibrahim Baylan fick i uppdrag att leda en energikommission. Det var också ett sätt att skapa en motvikt till MP:s radikala linje. Målet var en överenskommelse som skulle hålla över maktskiften.
Ibrahim Baylan vill i dag inte ge någon kommentar, med hänvisning till att han lämnat politiken. Men S-källor uppger för DN att även näringslivet var starkt pådrivande för en bred uppgörelse. Man ville ha långsiktighet.
Slutresultatet blev i mångt och mycket en fortsättning på alliansens energiuppgörelse från 2009. Nya reaktorer skulle fortfarande få byggas på de platser där kärnkraftverken ligger i dag. Inga stängningar skulle ske genom politiska beslut. Ett mål hade satts upp om ett helt förnybart elsystem 2040, men det innebar inget förbud mot kärnkraft bortom det årtalet. Och effektskatten fasades ut.
Förre Centerledaren Maud Olofsson hade vid den här tiden lämnat politiken och satt i styrelsen för organisationen Svenskt näringsliv. Där var energikommissionen ett givet samtalsämne.
”Vattenfall visste mycket väl att det diskuterades att ta bort effektskatten i energiuppgörelsen”, säger Maud Olofsson. Beslutet att stänga Ringhalsreaktorerna låg ändå fast. Just det var heller inte någon stor fråga i energikommissionen, enligt källor med insyn. Diskussionerna hade ett längre framtidsperspektiv. Och när fem partier hade enats (S, MP, M, KD, C) var Moderaternas budskap att kärnkraften hade räddats.
Långsiktigheten sträckte sig inte längre än till kvällen den 14 augusti 2018. Då överrumplade KD-ledaren Ebba Busch alla, både allierade och motståndare, med att i en tv-debatt börja propagera för fler kärnkraftverk. Det var ett stort och överraskande steg för ett parti som under många år varit uttalade kärnkraftsmotståndare.
Var de inte överens om att nu skulle marknaden få sköta det där? Bollen var satt i rullning. Kärnkraften blev en vinnarfråga för KD i valet. Moderaterna drabbades av tvivel, som späddes på av insikten om hur mycket mer el Sverige skulle behöva för att klara klimatomställningen. För deras del blev 2019 ett långt utdraget farväl till den överenskommelse som skulle ge marknaden långsiktiga spelregler. Men innan det slutgiltiga sammanbrottet hann Moderaterna och KD rösta nej i riksdagen 2019 till att omstarta de stängda reaktorerna i Ringhals. Förslaget kom från Sverigedemokraterna, tillsammans med Vänsterpartiet det enda partiet som stått utanför både 2009 och 2016 års energiuppgörelser.
2020 hade Moderaterna ändrat sig och röstade ja i en ny omröstning om omstart i Ringhals. Då hade kärnkraften blivit mer än en energifråga. Den hade blivit ett kitt i en högerkoalition i vardande.
När Ulf Kristersson i höstas tog över statsministerposten var det med ett löfte om mer kärnkraft. Och det ska delvis ske genom att överge grundtanken från de tidigare överenskommelserna om att det är marknaden som ska styra över utbyggnaden. Regeringspartierna och Sverigedemokraterna vill subventionera kärnkraften genom kreditgarantier i mångmiljardklassen och en prissättning som gynnar kärnkraftsel framför andra effektslag. Det är en linje som förre C-ledaren Maud Olofsson har svårt att förstå.
”Jag hade aldrig trott att en borgerlig regering skulle börja med planekonomisk energipolitik. Det är så socialistiskt att man inte förstår. Det är inte politiken som ska bestämma vilka kraftslag vi ska ha”, säger hon.
Trots dagens energikris anser Åsa Romson fortfarande att den politik som bidrog till stängning av reaktorer var rätt – av säkerhetsskäl. Men däremot ser hon en annan svaghet i efterhand: ingen har längre ett helhetsansvar för leveranssäkerhet i hela landet.
”Avregleringen av marknaden har gått väldigt långt. Det hade gagnat Sverige om vi hade kommit längre med en reglering som utgick mer från samhällsnytta och inte bara från om det går att hitta en marknad. Då hade vi stått bättre rustade nu och inte fått samma chock av de höga elpriserna”, säger Åsa Romson.
Mellan 1975 och 1983 startades fyra reaktorer på Ringhals kärnkraftverk utanför Varberg. Numera är bara två i drift. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT Nu efterlyser näringslivet att politikerna åter samlar sig i bred enighet. Det är nödvändigt anser även Cecilie Tenfjord Toftby som var moderat ledamot i energikommissionen. Men då måste energibranschen enligt hennes få tydligare besked än vad partierna gav 2016.
”Styrkan i den uppgörelsen var att den var blocköverskridande. Vi hade förhoppningar om att det skulle bli ny kärnkraft men fortfarande får vi ju höra från branschen att osäkerheten är för stor. Verkligheten har förändrats snabbt och då har politiken ett ansvar att leverera på det.”
Så funkar elsystemet
För att förstå hur elsystemet behöver man hålla isär två begrepp:
Effekten. I varje givet ögonblick måste effekten som produceras motsvara förbrukningen, annars finns risk för strömavbrott. Mäts i exempelvis kilowatt eller megawatt. För att upprätthålla effekten krävs reglerkraft, alltså elproduktion som är stabil men också snabbt kan öka för att kompensera för bortfall. Viktigast är vattenkraften. Vindkraft däremot har inte den egenskapen eftersom den är väderberoende. Men stabiliteten kan också stärkas genom lagring av el, i form av batterier eller vätgas, eller genom import. Kärnkraften bidrar också till stabilitet men kan inte användas som reglerkraft på samma sätt som vattenkraften.
Elproduktion. Handlar om hur mycket el systemet levererar över tid. Mäts i exempelvis kilowattimmar eller megawattimmar och används för att beskriva exempelvis årsproduktionen av el i Sverige. Under senare år har Sverige producerat ett överskott av el och därför blivit en nettoexportör på den europeiska elmarknaden.
Tidslinje
1972 Sveriges första reaktor för kommersiell drift startas i Oskarshamn.
1978 Den borgerliga trepartiregeringen faller på Centerns kärnkraftsmotstånd.
1979 Olyckan vid kärnkraftverket Three Mile Island i Harrisburg, USA
1980 Folkomröstningen om kärnkraft med tre alternativ som alla syftar till avveckling men i olika takt.
1981 Miljöpartiet bildas med kärnkraftsmotståndet som en drivkraft.
1985 Reaktor 3 startas i Forsmark. Därmed har Sverige 12 reaktorer i drift.
1986 Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.
1992 Statliga Vattenfall bolagiseras och stamnätet förs över till affärsverket Svenska kraftnät.
1996 Den svenska elmarknaden avregleras och knyts samman med Norden. 1997 EU får en gemensam elmarknad.
1997 S-regeringen slopar slutåret 2010 för kärnkraften.
1999 En reaktor stängs i Barsebäck efter en uppgörelse mellan S, C och V.
2000 Produktionsskatten på kärnkraft blir en effektskatt. Motiveras med kraftbolagens stora vinster.
2005 Sista reaktorn i Barsebäck stängs. 2006 Effektskatten höjs under S-regeringen.
2008 Skatten höjs igen av alliansregeringen.
2009 Den borgerliga alliansen gör upp om energipolitiken.
2011 Kärnkraftsolyckan i Fukushima, Japan.
2011 Sverige delas in i fyra elområden efter krav från EU.
2014 Höjda säkerhetskrav på svenska kärnkraftverk
2014 Ägarna aviserar att en reaktor kommer att stängas i Oskarshamn.
2014 S och MP bildar regering. MP vill att reaktorer stängs under mandatperioden.
2015 Effektskatten höjs.
2015 Energikommissionen tillsätts.
2015 Vattenfall meddelar att två reaktorer i Ringhals kommer att stängas i förtid.
2016 S, MP, C, M och KD enas om en långsiktig energipolitik.
2019 M och KD hoppar av energiuppgörelsen.
2019 Ringhals 2 tas ur drift.
2020 Ringhals 1 tas ur drift.
2022 Kriget i Ukraina leder till energikris i Europa och skenande elpriser.
2022 M, KD, SD och L går till val på en ny energipolitik som ska ge ny kärnkraft.
Texten publicerades först på Facebook den 7 jan 2023. Vissa mindre korrekturändringar har gjorts.